Relation är performace alltid
Satu Kiljunen: Boyman – positiv – negativ, olja och emalj på gips, 2007
Tid, rum, dimension
Satu Kiljunens konstnärskap är på en gång väldigt konsekvent och mycket spretigt. Vi en första anblick har hon rört sig mellan många olika, ofta väldigt disparata, uttryck. Från måleri till performance i, den i Finland banbrytande, gruppen Jack Helen Brut på 1980-talet och vidare mot en utforskande dokumentärt influerad fotokonst som jagar den konkreta upplevelsen av den skärgård hon bosatte sig i efter ett uppbrott från Helsingfors. Och därefter skulptur och reliefer.
Det vore enkelt att säga att medium är en ointressant fråga, eller rent av en icke-fråga, i den samtida konsten, men så är det inte hos Kiljunen. Hon går i allmänhet mycket djupt i alla medier hon prövar.
Där uttryck och teknik varierar placerar Kiljunen alltid eller nästan alltid samma grundläggande problemformuleringar i centrum av sin konst, och de handlar om klassiska frågor som tid, rum och dimensionalitet. Med andra ord – de redskap vi använder när vi betraktar och orienterar oss i den verklighet som omger oss.
29 x 1
I Boyman – positiv – negativ ställs vi öga mot öga med 29 reliefer som alla visar ett ansikte som har konstnärens son som förlaga. Relieferna är negativa, dvs. försänkta i ytan som omger dem, men upplevs ändå som positiva högreliefer av betraktaren, vilket innebär att den bild betraktaren tror sig se, eller upplever, existerar i tomma luften. Formerna leker och skapar illusion. Ansiktena följer betraktaren med blicken och verkar ändra humör beroende på varifrån de betraktas. Materialet är olje- och emaljbemålad gips, men verket förleder gärna sin åskådare att tro att de vita relieferna är av marmor och den centralt placerade svarta är av ebenholts, eller laborerar åtminstone med de konnotationerna. Satu Kiljunen jonglerar med våra invanda förväntningar på form och material. Relieferna uppvisar enrätt traditionell manipulation av rummet.
Den performativa akten
Det performativa draget är nästan alltid viktigt för Satu Kiljunen. Dels för att hon som konstnär och första betraktare gärna knyter sin konst till något som är så konkret att det nästan suddar ut skillnaden mellan fenomen och representation, och dels för att betraktarens position ofta påverkar verket. Boyman-positiv-negativ är ett bra exempel. Ett verk högt på väggen framstår som stort leende, medan ett verk längre ned mot golvet kan se ilsket ut.
När Satu Kiljunen lämnade Helsingfors för den glest befolkade och karga skärgårdskommunen Kökar hade hon redan lämnat performancekonsten som sådan. I varje fall i det avseendet att hon placerade den på en scen. Inför sin avfärd målade hon en stor serie porträtt av de vänner som fanns i hennes storstadsnärhet och presenterade dem i en utställning. Avfärden eller avskedet blev en performativ akt som resulterade i de aktuella målningarna.
På plats i den nya miljön gjorde hon ungefär samma sak, och ägnade några år kring millennieskiftet åt att i detalj närma sig och famna ämnet och upplevelsen av detsamma. Den stora installationen Kökar (2000-2001) visar exempelvis fem mycket detaljerade skulpturer av skärgårdens nakna klippor. För att ytterligare förstärka det autentiska i undersökningen är objekten dessutom tillverkade av bland annat naturlera, sand och fältspat från den aktuella miljön. Arbetsprocess och resultat är förstås ofta intimt sammanlänkande, men för Satu Kiljunen är de i det närmaste oskiljaktiga.
Boyman-relieferna kan för övrigt, med sin direkta, för att inte säga framtvingade, interaktion med publiken betraktas som något av ett återsteg mot mer renodlar performancekonst eftersom den mänskliga kroppen, det vill säga betraktarens kropp, har en avgörande betydelse för hur verket upplevs.
Amazoner och hav
Den visuellt slagkraftiga Amazonöar är ytterligare ett exempel på Kiljunens handfasta utforskande av skärgårdsmiljön. I sju åttkantiga fotografier presenteras lika öarna Långskär, Västra Mörskär, Östra Mörskär, Kökarsören, Gåsskär och Norrhära i 360 graders återgivningar. Det svindlade perspektivet innebär på en gång ett steg mot abstraktion och en mer autentisk återgivning av upplevelsen av att befinna sig på en ö eller ett skär.
Allra närmast havet har Kiljunen möjligen kommit i det offentliga verket Swing, som hon har skapat för konserthuset Alandica i Mariehamn. Swing (2009) består av två våg- eller s-formade aluminium- skivor ställda bredvid varandra. På den blanka metallen har konstnären placerat mängder av små färgprickar i rött, orange, gult, grönt, rött och blått, uppdelade i stora fält eller ränder där färgerna turas om att dominera. Verket är en stadig inkarnation av havet, producerad av en konstnär som är bekväm med sitt ämne. Den skimrande skulpturens färgsättning påminner om ryggen på en lax, eller om ljusets spel i en arketypisk våg. Kontrasten mot den kubformade byggnaden som ramar in skulpturen är omedelbar och kanske det första som slår en betraktare. Vid ett längre betraktande blir de 100 000-tals prickarna och det monotona arbetet bakom dem en av verkets mest bärande komponenter.
Performativt föräldraskap
Upplevelsen av Boyman – positiv – negativ förändras förhållandevis radikalt om man känner till verkets privata dimension, det vill säga att ansiktet vi möter tillhör konstnärens son. Kunskapen är kanske inte avgörande för upplevelsen av verket – och anknytande verk – men öppnar definitivt för fler tolkningsmöjligheter. Satu Kiljunen adopterade sin son, som kommer från Sydafrika, när han var två år gammal och verket kan ses som en gestaltning av en skapelseakt där relationen förälder – barn är fokuseringspunkten.
Satu Kiljunen placerar bokstavligt det ansikte hon arbetar med i sin miljö och materialiserar, särskilt med tanke på att figuren upprepas många gånger, de många aspekter och lager som en djup relation alltid består av. Konstnären har också använt samma anletsdrag i tre andra serier med olika typer av reliefer. Och i många målade porträtt.
Tanken är inte främmande för konstnären som har slagit fast att det bästa sättet att vara nära en människa är att skapa en bild: ”Min son var två år gammal när han kom till mig och kanske har jag använt mitt arbete som ett sätt att få tillbaka de där åren som jag missat och som ett sätt att vara närvarande.” Kanske är den långa raden av boyman-bilder dessutom ett sätt att gripa något okänt (föräldraskap) och fylla det med något välbekant (konstnärlig aktivitet).
Den mest personliga, eller biografiskt förankrade, presentationen av Boyman-serien gjorde Satu Kiljunen 2011, då hon ordnade en utställning i sin privata våning i Helsingfors där projektet fick sällskap av några uttrycksmässigt snarlika porträtt av konstnärens egna föräldrar.
Men bara för att man känner verkets bakgrund behöver man inte låsa sig i det biografiska. Satu Kiljunen är egentligen inte särskilt privat, eller ute efter att skapa en produktion som kan läsas som en sammanhållen biografi. Eller snarare: biografin går att läsa, men den är en sekundär verkan i hennes konst.
Att producera och reproducera sin egen verklighet innebär inte nödvändigtvis att söka en kärna. Det kan också vara så att den verklighet som är ens ämne råkar vara fylld av ett visst stoff. I Varje fall omman ska tro konstnären själv: ”Jag har inget andligt innersta som jag absolut måste uttrycka. Hur man observerar verkligheten, hur man kan tolka och motivera tolkningen är intressantare för mig. Konst handlar om att koncentrera, att reducera en icke reducerbar verklighet. Att jobba med de här problem en är mitt sätt att hantera det här livet.”
Kanske kan man också nöja sig med att konstatera att Satu Kiljunens installation påpekar att föräldraskap i största allmänhet är en performativ, i motsats till statisk, företeelse. Är du en blivande förälder? Skippa i så fall alla välmenande instruktionsböcker och ställ dig framför Boyman istället. Man kan också gå ännu längre, understödd av den sensationslystna effekt verkets mycket direkta illusionsverkan, att bilden existerar i tomma luften, och låta verket vara en sensmoral värdig vilken uppfostringsexpert som helst – att det är betraktarens kropp som bestämmer upplevelsen av ansiktets känslotillstånd kan vara ett förtydligande av ansvarsfördelningen mellan barn och förälder som den sistnämnda kan behöva en påminnelse om då och då.
Eller varför egentligen nöja sig med föräldraskap? Temat i Boyman-projektet ringar från en biografisk utgångspunkt in en föräldra-barn-relation, men kan lika gärna handla om vilken mellanmänsklig relation som helst. Att se och känna en annan människa är inte ett stillastående tillstånd utan en lång serie omtagningar. I varje fall om inte motparten råkar vara ovanligt endimensionell.
Svart hud, vita masker
En aspekt av Boyman-positiv-negativ och anknytande verk berör det faktum att Satu Kiljunens son är svart och lever i ett hemland där vithet är både norm och privilegium och som dessutom kämpar med uppenbara problem med rasism. Satu Kiljunen är medveten om att den avporträtterade i någon utsträckning kommer att definieras utifrån sin hudfärg och därför få representera ”de andra” i långt högre grad än de flesta andra i sin omgivning. I en värld som har byggt sitt fundament på binära oppositioner (t.ex. vi och dom) går det inte att bortse ifrån att en konsekvens av den föräldra-barn-relation som Kiljunen gestaltar är att barnet har förlorat en del av rätten att definiera sig själv.
Boyman skulle till och med kunna beskrivas som ett postkolonialt verk, där konstnären prövar, eller förhåller sig till, olika postkoloniala teorier. Det är i varje fall ingen överdrift att påstå att Boyman-positiv-negativ skulle fungera utmärkt som omslagsbild till Franz Fanons klassiska Vit hud, svarta masker.
Masker och maskering är på många sätt vad Satu Kiljunens projekt handlar om. Hon har prövat en mängd olika mönster och färger på sitt motiv. Relieferna har varit både positiva och negativa, och iolika grad realistiskt bemålade. Svart och vit, rutig, prickig, randig. Ibland täckt av mönster som både skulle kunna vara hämtade från ett verkligt naturfolk och fördomen om hur ett naturfolk ska smycka sig. Det är som om Kiljunen prövar olika scenarion på sitt motiv, kanske för att föregå andras på olika sätt laddade blickar.
En poäng i sammanhanget är att Kiljunen inte låser sitt objekt i en viss position eller hierarki, utan avgjort strävar efter ett stort flöde efter möjliga uttryck – det som pågår i verken är ju förstås också samma undersökning av dimensionalitet och verklighet kontra återgiven verklighet som upptar resten av hennes konstnärskap – och eventuellt kan man tolka mångfalden som Kiljunens version av det tredje rum som ibland utmålas som postkolonialismens mål. Ett rum där vi betraktar utan hierarkier, utan att se ”den ena” i relation till ”den andra”. Ett rum där alla är hybrider. Kiljunen har också själv konstaterat att människor med olika kulturell bakgrund har olika redskap för att tolka bilderna, och mångfalden fungerar som en enande länk.
Sebastian Johans